La Mira Interiora

Denna natt, eller rättare sagt tidiga onsdagsmorgon blev jag sittande alldeles för länge framför datorn innan jag bestämde mej för att bryta av, men så kom jag att tänka på polisförhöret jag ibland blir arg på.
Det stegrade igång min hjärna så jag gick upp i varv..... glömde av både tid och rum och omgivning....
Jag pinas fortfarnade ibland utav jobbiga flaschbacks ifrån det där låga och usla förhöret jag lät mig forslas till i vintras.
Övergreppet i rättssak, den juridiska våldtäkten som förefaller verka vaccinerad från påföljder. Till skillnad ifrån mig. Så för ett okänt nummer i ledet flammade det upp inom mej, den där grisnäsan med sitt patetiska decolltage!!! POLIS? Vilket skämt!:(

Men på tal om polis. I mitt snurrande så kom jag på att försöka välja en konstruktiv väg att hantera det som nu skedde och det var, till skillnad från vad jag tidigare gjort när mått dåligt, att istället för att ringa nånstans och vara nån annan som ingen kan komma åt, istället ringa dit där må-dåligt-saker hör hemma, nämligen psyk.
Men kunde inte numret till Psykakuten eller växeln i Borås samt så visste jag inte hur många kronor det fanns kvar i kontantkortet så jag ringde 112 för att bara få hjälp med en vidarekoppling. 

För att göra det så enkelt och praktiskt, samt på så riktigt och uppriktigt tog jag steget och ringde upp. 
Det var en stram men lite småkäck kärring som svarade i den andra luren. Jag lade fram mitt önskemål klart och tydligt men fick svaret som löd:

" jag sitter bara här på ambulansdirigenten, jag kan inte koppla till något sjukhus, jag kan inte hjälpa dej, hejdå!"

Klick!

" fitta" sa jag och så var det pålagt.

Visst, klart att hon hade rätt. Det är ju i första hand livshotande akuta saker de finns till för men tidigare så har jag på ett mkt effektivt sätt fått nåt snabbt råd eller bara en liten vidarekoppling dit mitt ärende bäst hört hemma.
Men har råkat ut för rötägg på den linjen oxå som inte som rent ut sagt hånat och ingorerat mej. För ett år sen ungefär, när jag nästen bokstavligt talat var i kaos och upplösningstillstånd så fick jag till svar att,

Tror du inte katten behöver dej? Från en jätteotrevig kärring med en föraktfull underton.

Den smärtan jag hade då när jag ringde var väldigt stark och att vända mej till dem gjorde det inte lättare-snarare tvärtom, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle ta mej till.

Kommer ihåg att det var jobbigt att vakna upp dan efter den händelsen, kändes som att jag skulle lösas upp.
Behövde kontakta nån igen men såklart så blev det ett annat ställe som fick mina rop, rop som kom från nån annan, en Sandra eller Johanna. Med en helt annan bakgrund och identitet....

Det var ju egentligen inte bra, men blev dock den väg jag mer eller mindre var hänvisad till och samtalet hjälpte mig lite trots allt. Kände mig sedd, även fast det "inte" var jag som kvinnan i andra änden pratade med.

Men 112 igen, vet att det enbart är för nödsamtal men är ändå tacksam över de gånger jag blivit fint bemött, trots att det varit korta, snabba, koncisa dialoger. Det har hjäpt mej i min inre nöd, för inre nöd är oxå nöd. 

Av detta samtal nu ikväll blev jag i min skörhet omskakad och minst sagt lessen. 

Men så ringde jag istället upp polisen på 11414 och berättade samma för dem, att jag ville ha tag på psyk. Den manliga polisen som svarade tog mitt nummer och ringde tillbaka till mej för att hjälpa mej att komma vidare. Han kopplade mej till sjukvården i Borås där jag vidarebefodrades till Akutpsyk. Jag kände mig så trygg när han på det tämligen enkla vis hjälpte mej.
Det gick ett par signaler innan jag innan samtalet kom fram men under de få sekundrar jag väntade började de sorgsna känslorna över mitt senaste tillkortakomande lösas upp och i mig steg istället varma vindar.

"Akutpsyk Borås Annette"

"Är det Annette???" frågade jag uppgivet

"Jaaa"

"Jaha det var Frida Hellqvist, hejdå"

klick klick borta

Det var Annette, hon som jag hamnade i vägen för under en helvetesnatt inne på psyk för 2 månader sen. Hon som misshandlade mej.

Jag vågade inte prata, varken vågade eller orkade.

Tårar rann nu över den ihopvikta telefonen. Fick en isande och sorgekänsla av att känna mej väldigt utlämnad.
Smärta. Mörker. Tomhet. Ensam. Rädd

Men så kom det till mig som en lite röst som sa:

"Titta på ljuspunkerna"

Jag tänkte på att jag blev vänligt bemött av den polisen som var så gullig att han tog sej besväret att ringa upp mej och tog mej på allvar. Och så såg jag de två fina underbara läkarna poliserna som var häruppe häromdan. 

Letade även efter fler sånna glimtar, kom såklart att tänka på Linnea som var på Borlängepolisen, men jag får inte tänka på henne så mkt mer. Hon är inte här. Det är lite för gammalt nu.

Så kände jag mig äcklig och värdelös.

Syftet med detta inlägg var att ge en hyllning till polisen.

Mina tack går till dej som brydde sej om att försöka hjälpa mig vidare. Det var läkande för mig. Läkedom är livet, livet handlar om att bli fri och om ljus och läkedom.

Jane Fonda sa i en intervju hon gav när hon var i Sverige sist att

"Gudskänslan kommer när man känner sej hel" 

Jag vill bli hel, jag suktar efter liv, jag suktar efter strömmar av levande vatten, efter läkedom och kraft. Efter en befrielse från mina plågor och mitt självhat.

Jag vill bara leva!





till alla snälla blåklädda i alla blåvita självlysande fordon

FRIDA