Exakt ett år sen......
Kom och tänka på att det är två dagar före Lucia idag, 11e december. Och exakt ett år sen som jag blev inlagd på Säters sjukhus...
Glömmer aldrig när jag yrvaket vaknade upp av dörrklockans intensiva plingande och med en mindre chock fick återse den kvinnliga polis vid namn Linn i titthålet....
Förstod först inte varför hon var där, skulle ju bli hämtad av Hans-Olov på Mobila teamet till ett möte vi skulle ha den dagen.
Men så fick jag veta att han hade varit där en liten stund tidigare och plingat på utan några som helst livstecken från mej vilket gjorde att han befarade att det värsta inträffat, att jag gjort allvar av mina hot och då ringt polisen.
När jag såg henne blev jag som sagt lite överrasskad, men samtidigt fantastiskt glad! Just denna Linn hade varit förbi som hastigast vid ett annat tillfälle då en annan person befarat samma sak larmat. Den gången, som nu är två år sen, blev riktigt jobbig.
Det var så starkt och det kändes väldigt speciellt men det jobbiga var att när jag öppnat dörren och släppt in tvåmanspatrullen stod jag bara mitt upp i min chock över det jag såg och bortförklarade mitt osynliga men sanna lidande som gjort sej påminnt och var orsak för deras ankomst.
Eftersom jag inte var medveten om vilken misär och plåga jag befann mej i viftade jag bort de gestalter som var beredda hjälpa mej finna en utväg....
Det kändes som att den svarta killen som var den andra i truppen fnös åt mej när de lämnade mej själv bland ruinerna och där stod jag kvar i skiten och kände mej dum. Lilla artiga, försynta Frida hade blivit överraskad och berörd. Och fått se två poliser på nära håll. Och för första gången på mkt mkt länge blivit tagen på allvar bortom mina ord....... De nådde in i mitt hjärta. Linn sa inte så mkt vid de tillfället, utan det var den svarta snygga killen som stod för talet, och som jag stark upplevde fnös åt mej när de gick.
Hjärtat blödde.
Efter den händelsen fick jag väldigt svårt för att se poliser i uniform utan att bli påmind om min omedvetna osynlighet. Det blev jobbigt och smärtsamt när jag såg på typ Beck eller Wallander, det högg till i mej.
Jag hade lurat bort änglar från mej och lurat mej själv.
Men nu stod min vän utanför dörren igen och den gången kunde jag inte snacka mej ur. Lögnarna hade inte greppet om mej längre och en av lögnarna hade angivit mej dessutom!!!!
Men jag blev körd till Säter, vilket jag frivilligt hängde med på dels för att få hjälp och dels för att slippqa undan nåt LPT. Som tur var så var det frivilligt då jag snabbt insåg att Säter verkligen inte var min grej så jag hade förmånen att komma därifrån redan dan därpå och fick titta på Idol-final hemma.
Åh LINN vad jag älskar DEJ!!!!!!!!!
Du är helt underbar!!!!!
Kram Frida
Glömmer aldrig när jag yrvaket vaknade upp av dörrklockans intensiva plingande och med en mindre chock fick återse den kvinnliga polis vid namn Linn i titthålet....
Förstod först inte varför hon var där, skulle ju bli hämtad av Hans-Olov på Mobila teamet till ett möte vi skulle ha den dagen.
Men så fick jag veta att han hade varit där en liten stund tidigare och plingat på utan några som helst livstecken från mej vilket gjorde att han befarade att det värsta inträffat, att jag gjort allvar av mina hot och då ringt polisen.
När jag såg henne blev jag som sagt lite överrasskad, men samtidigt fantastiskt glad! Just denna Linn hade varit förbi som hastigast vid ett annat tillfälle då en annan person befarat samma sak larmat. Den gången, som nu är två år sen, blev riktigt jobbig.
Det var så starkt och det kändes väldigt speciellt men det jobbiga var att när jag öppnat dörren och släppt in tvåmanspatrullen stod jag bara mitt upp i min chock över det jag såg och bortförklarade mitt osynliga men sanna lidande som gjort sej påminnt och var orsak för deras ankomst.
Eftersom jag inte var medveten om vilken misär och plåga jag befann mej i viftade jag bort de gestalter som var beredda hjälpa mej finna en utväg....
Det kändes som att den svarta killen som var den andra i truppen fnös åt mej när de lämnade mej själv bland ruinerna och där stod jag kvar i skiten och kände mej dum. Lilla artiga, försynta Frida hade blivit överraskad och berörd. Och fått se två poliser på nära håll. Och för första gången på mkt mkt länge blivit tagen på allvar bortom mina ord....... De nådde in i mitt hjärta. Linn sa inte så mkt vid de tillfället, utan det var den svarta snygga killen som stod för talet, och som jag stark upplevde fnös åt mej när de gick.
Hjärtat blödde.
Efter den händelsen fick jag väldigt svårt för att se poliser i uniform utan att bli påmind om min omedvetna osynlighet. Det blev jobbigt och smärtsamt när jag såg på typ Beck eller Wallander, det högg till i mej.
Jag hade lurat bort änglar från mej och lurat mej själv.
Men nu stod min vän utanför dörren igen och den gången kunde jag inte snacka mej ur. Lögnarna hade inte greppet om mej längre och en av lögnarna hade angivit mej dessutom!!!!
Men jag blev körd till Säter, vilket jag frivilligt hängde med på dels för att få hjälp och dels för att slippqa undan nåt LPT. Som tur var så var det frivilligt då jag snabbt insåg att Säter verkligen inte var min grej så jag hade förmånen att komma därifrån redan dan därpå och fick titta på Idol-final hemma.
Åh LINN vad jag älskar DEJ!!!!!!!!!
Du är helt underbar!!!!!
Kram Frida
Kommentarer
Postat av: Gertrud
Berörande text, mycket fint.
Trackback
