La Mira Interiora

Har varit väldigt trött och seg idag. Och hamnde lite halvt och halvt oplanerat på torgatan när jag skulle posta ett paket.
Utanför Sveriges "minsta" galleria är det packat med folk som lyssnar till ett par personer som spelar och sjunger. Jag närmar mej folksamlingen med osäkra steg, funderar om jag ska vika av och gå mot andra sidan gatan. Men eftersom det är mörkt och jag inte syns så bra så fortsätter jag och smälter in i klumpen. Jag stannar till för att se vem det är som sjunger och det är visst min fd skolkamrat Emma Skeck som står för tonerna. (!)
Gud vilken röst altså! Hon sjunger I'll be there av Michael Jackson. Jag njuter några minuter men känner mej nervös bland alla människor. Men så får jag syn på några gamla klasskamrater jag inte sett på flera år och går fram för att hälsa men det känner inte igen mej utan tittar på mej som att de helst vill att jag sticker därifrån. Jag presenterar mej artigt och vänligt men de hjälper inte. Jag ser bara hur deras blickar längtar efter att jag bara ska försvinna. Det hugger till inuti och jag fattar ingenting men avslutar kontaktförsöket med "Vad fint hon sjunger Emma" och går in på ICA som jag planerat. 
Känner mej matt över det jag nyss upplevt och väldigt ställd. Flera saker snurrar i skallen, "ville de inte se mej eller känner de verkligen inte igen folk?" "Men om de nu inte gör det varför kan man inte bara bemöta personen ifråga?" Fattar ingenting och känner mej helt plötsligt väldigt ensam. Kommer att tänka på mina vänner i Borlänge och känner för första gången att jag saknar den staden, där känner iaf folk igen mej......
Men, men ska inte slösa tid med att grubla på det, de har ju ändå ingen plats i mitt liv så det är bara att traska vidare. Fick iaf iväg några paket till med Tradera. Ska sova snart. 
gonatt!!!!