Le, va?:)
Så var det dags igen-att fylla år!
Sex stycken år har nu passerat sedan 18 årsdagen. Jag har alltså varit vuxen i sex år.
Fick lite panik när jag stod och diskade då jag hann reflektera över mitt nutida liv. Allt är inte som det skall, nej, verkligen inte. Jag har inget jobb och längtar inte speciellt mkt efter det heller. Jag sover på ofta på dagen och är vaken på natten.
Ännu en sak är den att bär fler ärr och skärsår på mina armar än vad jag nånsin gjort tidigare. De senaste tillkom så sent som igår, jag hade samvetskval och bra rakblad hemma. Det blev inte särskilt djupt men ändå….
Men jag får ha överseende oxå. Att det är som det är. För sex år sen firade jag min vuxendag i en gränspsykotisk dimma.
Jag kommer ihåg att jag som jag kallar det ”fastnade” mej in till den 26 mars 2004. Jag fick inte en enda sekund ifred ifrån ångest och psykostänkande.
Jag plågas fortfarande av tvång vilket är bland mina största handikapp men ett användbart handikapp. Det får mej att hålla mej i skinnet och ha kontroll. Barnungen inom mej kan hålla sej tyst när hon måste och när hon är skrämd. Vilket hon ofta är.
Men jag har också det jag har.
Jag börjar komma till insikt att jag måste välja att satsa på mej själv, hur mycket än lögnerna regnar ner i skallen på mej om förbud och måsten.
Ingen annan kan leva åt mej.
Varje gång jag vill ge mej själv nånting så måste jag fatta ett aktivt val för att iallafall kunna ta emot det någotsånär. För trots att det inte handlar om större saker än att ha det rent och trivsamt så är det med stela, darrande händer jag tar emot det varje gång.
Jag måste kämpa, men det blir bara så komplicerat att göra det när man inte vet hur och vad man skall kämpa för.
Det blir så svårt när skräcken ljuger mig rakt i ansiktet och ständigt får mej att tvivla på att det jag gör är värt det.
Och jag måste även erkänna att jag i skrivandet stund fortfarande inte känt den lugnande doften av självbejakande och tillit till mej själv.
När mina skruvar snurrades upp drogs de aldrig tillbaka riktigt igen, jag lever alltså med öppna spjäll och ragliga väggar, som är allt annat än bärande.
Så kanske borde jag egentligen förstå varför jag är där jag är idag och acceptara att mitt liv och mina förmågor ser ut så här just nu.
För hur ska jag kunna väva mej en framtid om jag inte står ut att finnas i det som är nu?
Och hur ska jag kunna bejaka mej själv när jag bara ser det trasiga?
Och sist men inte minst, hur ska jag kunna hylla det som finns utanför om jag inte kan hylla det som är innanför?
Men jag har redan börjat gå emot det nya, med små små försiktiga men nyfikna steg lyssnar jag sakta in de brusande vårbäckarna och det som inte är mörker, ångest och tvång.
Med längtande hjärta och tron på det nya lugnar mej när jag spårar det som jag innerst inne vet ska vara en del av det som en dag skall kallas jag.
Ingen annan kan leva åt en, men däremot så kan vem som helst le åt en.
Jag ler varje gång jag får vidröra det som jag längtar efter. Och när jag ler kan även andra göra det.
Idag kommer det vara många som ler åt mej. Idag är en ny möjlighet, och då ska man väl kunna le, va?
FRIDA
Sex stycken år har nu passerat sedan 18 årsdagen. Jag har alltså varit vuxen i sex år.
Fick lite panik när jag stod och diskade då jag hann reflektera över mitt nutida liv. Allt är inte som det skall, nej, verkligen inte. Jag har inget jobb och längtar inte speciellt mkt efter det heller. Jag sover på ofta på dagen och är vaken på natten.
Ännu en sak är den att bär fler ärr och skärsår på mina armar än vad jag nånsin gjort tidigare. De senaste tillkom så sent som igår, jag hade samvetskval och bra rakblad hemma. Det blev inte särskilt djupt men ändå….
Men jag får ha överseende oxå. Att det är som det är. För sex år sen firade jag min vuxendag i en gränspsykotisk dimma.
Jag kommer ihåg att jag som jag kallar det ”fastnade” mej in till den 26 mars 2004. Jag fick inte en enda sekund ifred ifrån ångest och psykostänkande.
Jag plågas fortfarande av tvång vilket är bland mina största handikapp men ett användbart handikapp. Det får mej att hålla mej i skinnet och ha kontroll. Barnungen inom mej kan hålla sej tyst när hon måste och när hon är skrämd. Vilket hon ofta är.
Men jag har också det jag har.
Jag börjar komma till insikt att jag måste välja att satsa på mej själv, hur mycket än lögnerna regnar ner i skallen på mej om förbud och måsten.
Ingen annan kan leva åt mej.
Varje gång jag vill ge mej själv nånting så måste jag fatta ett aktivt val för att iallafall kunna ta emot det någotsånär. För trots att det inte handlar om större saker än att ha det rent och trivsamt så är det med stela, darrande händer jag tar emot det varje gång.
Jag måste kämpa, men det blir bara så komplicerat att göra det när man inte vet hur och vad man skall kämpa för.
Det blir så svårt när skräcken ljuger mig rakt i ansiktet och ständigt får mej att tvivla på att det jag gör är värt det.
Och jag måste även erkänna att jag i skrivandet stund fortfarande inte känt den lugnande doften av självbejakande och tillit till mej själv.
När mina skruvar snurrades upp drogs de aldrig tillbaka riktigt igen, jag lever alltså med öppna spjäll och ragliga väggar, som är allt annat än bärande.
Så kanske borde jag egentligen förstå varför jag är där jag är idag och acceptara att mitt liv och mina förmågor ser ut så här just nu.
För hur ska jag kunna väva mej en framtid om jag inte står ut att finnas i det som är nu?
Och hur ska jag kunna bejaka mej själv när jag bara ser det trasiga?
Och sist men inte minst, hur ska jag kunna hylla det som finns utanför om jag inte kan hylla det som är innanför?
Men jag har redan börjat gå emot det nya, med små små försiktiga men nyfikna steg lyssnar jag sakta in de brusande vårbäckarna och det som inte är mörker, ångest och tvång.
Med längtande hjärta och tron på det nya lugnar mej när jag spårar det som jag innerst inne vet ska vara en del av det som en dag skall kallas jag.
Ingen annan kan leva åt en, men däremot så kan vem som helst le åt en.
Jag ler varje gång jag får vidröra det som jag längtar efter. Och när jag ler kan även andra göra det.
Idag kommer det vara många som ler åt mej. Idag är en ny möjlighet, och då ska man väl kunna le, va?
FRIDA
Kommentarer
Trackback
